Busskultur

När jag åker buss, till och från mitt jobb, brukar jag fundera. Ibland över små saker, ibland över stora saker.  Det är en bra funderingsplats. Lite surrigt runtomkring men inte så att det stör. Häromsistens slog det mig verkligen att vi här i Sverige är så otroligt bekväma av oss, eller rädda eller nåt?! Jag satt nånstans längst bak vilket jag nästan alltid gör, det är lugnare där. Eller det inbillar jag mig iallafall. Alla i bussen satt själv, på sätet längst in. Så gör man här, i lilla landet lagom. OM man inte känner någon förstås. Då kan man sitta bredvid den. Och om det blir fullt på alla ensamma platser, då går det också bra att sitta bredvid någon.

Visst är det så att om det kom någon och satte sig bredvid fast det INTE var fullt i bussen så skulle man börja fundera hur det riktigt stod till med personen i fråga. Man skulle kanske tänka: -Men varför sitter den här personen bredvid mig?! Det finns ju minst 10 lediga ensamma säten. Så weird! Den kanske inte har" alla hemma", så att säga. Man skulle bli lite lätt besvärad. Man skulle luta sig lite längre in mot fönstret. Sitta och titta ut genom fönstret hela vägen hem, för man kan ju absolut inte varken titta på eller prata med personen som sitter bredvid för det vore ju bara så  K O N S T I G T! Och just innan man ska av så skruvar man lite lätt på sig, kanske börjar fiffla med väskan eller vantarna för att personen som man sitter bredvid ska förstå att man ska av snart. Man vill helst inte säga något till den. Inte något alls!

Är inte det ganska märkligt, det här MAN gör. Det som jag själv gör, jag vet inte hur du gör, men kanske gör du likadant!? Det "normala" omärkvärdiga borde väl vara att prata med människan som sitter bredvid, eller? Den är säkert jättetrevlig! Och vem skulle inte bli gladare av att prata med en trevlig person på bussen? Men man vill ju inte att någon ska tycka att man är konstig. Nähää, just det ja! Det var ju det då. Hur ändrar man/jag/vi/du en kultur som är så inbiten? Vi kanske vill ha kvar den här kulturen, den kanske hör till vår svenska kultur? Eller är det ens svenskt? Den svenska busskulturen. Kanske? Vad vet jag!?